Projektet ”Att gestalta en bygd med litterära medel” har avslutats och projektledaren Peter Nyberg Mollung försöker precisera vikten av att lyssna på och skriva med yrkesverksamma författare.
Innan vi var ett hus med väggar och tak skapade Tabergsådalens kulturhus litterära evenemang. Det var bara lite bökigare. Det första evenemanget huserades av det nya biblioteket i Norrahammar. Perfekt. Förutom att kommunen inte i sin bidragspraxis kunde stödja för evenemang som genomfördes i de egna lokalerna.
När vi var säkra på att landa i bruksområdet i Norrahammar använde vi under några månader Industrimuseets vind, där de brukar anordna konferenser. Ett alldeles utmärkt samarbete där museet drog människor till våra evenemang. Dippen kom när vi till sist fick egna lokaler och människor hade svårt att hitta dit – Tabergsådalens kulturhus behövde etableras som litterär spelplats.
Under ungefär ett år arbetade vi med blandade resultat för att locka människor till bruket. Först under det sista evenemanget med Andrzej Tichý fylldes lokalen av besökare.
Den sista våren i projektet har jag tänkt på det som en skönlitterär skrivarskola där lärarna har bestått att ett brett spektrum av författare: prisvinnande romanförfattare, feelgooddrottningar, deckarförfattare och poeter. Bredden har inneburit att genreläsare har fått sitt lystmäte men också att kunskaperna koncentrerat till att gå utanför genrerna. Lärarna i författarskolan har nämligen utifrån sina skilda perspektiv upprepat vilka gemensamma nämnare som skapar en författare. Upprepningen har varit viktig eftersom den skett utifrån skilda ingångspunkter i skrivandet. Även om ingen besökare så att säga examinerades i kursen genom att ta del av alla författarbesök tror jag att även de enskilda mötena var viktiga, inte minst för att komma igång med sitt skrivande.
I all enkelhet har upplägget varit sådant att författaren har fått i uppdrag att fundera på hur hen använder miljön eller gestaltningen av bygden i sina texter. En andra uppgift har varit att under en workshop berätta om hur hen hade arbetat med Tabergsådalen och låta deltagarna skriva. Det har inneburit att de tolv författarna både har berättat om sitt skrivande i allmänna ordalag och sedan haft en timslång workshop för skrivare. Genomgående har tre företeelser betonats på olika sätt och i olika utsträckning.
1. GestaltA
Mats Söderlund berättade att han ville skriva om miljökrisen och dess följder i sin trilogi Ättlingarna, men att det bara skulle ha blivit platt eller rent av ett debattinlägg om han hade berättat om miljökrisen. I stället bestämde han sig för att inte nämna ordet miljökris utan visa vad den innebar för hans karaktärer. På liknande sätt arbetade Lydia Sandgren med sin bok Samlade verk. Under sitt besök berättade hon att det var en ständigt återkommande kamp i redigeringen att rensa bort sådant som berättade om olika saker och inte gestaltade dem. Deltagarna fick testa att skriva utan att använda invanda fraser men faktiskt gestalta på ett helt eget sätt.
Även om alla författare berättade om gestaltning valde feelgoodförfattarna att tona ner behovet av gestaltning och framförde att det måste finnas passager av berättande där historien drivs framåt snabbare. Ewa Klingberg berättade om behovet av att genom sin karaktär se det som finns nära, det som vardagen gjort synligt först när det försvinner. Flera av författarna har varit inne på olika sätt att uppfatta sin omgivning och på behovet att träna sitt seende, så att det verkligen uppfattar det som ligger vardagen nära. Kort sagt att gestalta sin bygd.
2. gör research
Även för att skriva böcker som avviker från det realistiska behövs en förankring i verkligheten och enda sättet att skapa den förankringen är att veta något om den verklighet som gestaltas. För att se sin värld genom sin karaktärs ögon behövs därför förståelse för karaktärens ursprung och kunskaper. Jerker Virdborg poängterade hur viktigt det var att göra så mycket research som möjligt och arbetade med en övning där deltagarna skulle ta på sig rollen som biolog, sociolog, historiker eller ekonom och i den rollen studera sin närmiljö och skriva fram den på ett autentiskt sätt. Först efter researchen kunde författaren i sina böcker föra in ett öververkligt moment för att göra verkligheten skev och därmed mer intressant.
Också Lydia Sandgren pratade om researchen hon gjort för Samlade verk, som utspelas under 70-talet. Liksom alla historiska romaner krävs en balans mellan det autentiska vilket avslöjas i språket, och det nutida. Men det handlar, menar Sandgren, inte bara om yttre företeelser, som vilka typer av möbler människor hade i sina hem, utan hur språk och ting förmedlar underliggande värderingar. Så djup behöver researchen vara att den ger författaren förutsättningar att arbeta med mentaliteter.
Zhiwar Rashid förespråkade en annan typ av research där det gäller att faktiskt lyssna ingående på vad människor säger för att skapa en omfattande förståelse för dem. Deltagarna fick dagen efter besöket genomföra en övning där de två och två berättade om sin hembygd och bara lyssnade och frågade om vad som berättats utan att lägga till något själva.
3. skriv
Återkommande var givetvis rådet att faktiskt skriva. Det kan tyckas vara ett underligt eller självklart råd men att skriva utan att låta den inre censorn komma till tals före stadiet då texten ska redigeras är svårt. Andrzej Tichý berättade att han skrev tusen små scener eller prosastycken och sedan strök ner dem till cirka trehundra. På samma sätt arbetar Zhiwar Rashid. Genom att skriva en stor mängd text och sedan stryka ner den skapas både ett inre driv i texten och framför allt är det roligt för författaren att genom skrivandet undersöka sitt ämne och sina karaktärer.
Andra författare berättade om berättelsens skelett som byggdes på med senor, nerver och muskler. För dem var strukturen och dramaturgin det viktiga och skrivarbetet bestod av flera olika faser där lager på lager byggdes på romanen tills den var klar.
Även om människorna som deltog i skrivarworkshopsen efter författarframträdandet inte alltid skrev till vardags skapades hos dem en lust att skriva eftersom uppläggen oftast bestod av korta övningar där deltagarna sedan läste upp vad de skrivit. Eftersom alla utgick från samma premisser skapades prestigelösa sammanhang där nästan alla vågade uttrycka sig.
Givetvis hade de enskilda författarna tankar om författande utöver de tre kategorierna ovan. Ofta var övningarna både givande och fantasifulla. Bengt Berg hade till exempel under morgonen gått runt i Taberg och tagit fotografier av samhället som han berättade om och fick fördjupade kunskaper om från deltagarna.
Dagen efter författarframträdandena genomförde jag en uppsamlande workshop i skrivande där de som deltog fick rekapitulera vad de uppfattat som viktigt under författarmötet. I de fall där författarna inte hann med alla sina övningar genomfördes de dagen efter. Till följd av att ganska få deltog blev de mötena mer personliga och fördjupade ofta någon aspekt av författarbesöket som varit viktig för individerna. Till exempel pratade vi om egenutgivning utifrån Frida Moisto som exempel eller om hur lusten att skriva stegrades till följd av Camilla Dahlsons besök men också om allvarligare ämnen som bipolär sjukdom och äldrevård till följd av Nicko Smiths inspel.
För att öka kvaliteten ytterligare gick Björn Kohlström med på att genomföra tre samtal under våren 2025. Hans kunskap och verbala förmåga fördjupade och gjorde författarnas framträdanden mer dynamiska för publiken, men bidrog också till att koncentrera kunskaperna som författarna förmedlade.
Tack vare att Kulturrådet stödde projektet ekonomiskt och vissa delar också stöddes av Jönköpings kommun och Region Jönköpings län har alla evenemang haft fritt inträde. Skrivarskolan har således varit fri för alla att delta i. I nästa litterär projekt på Tabergsådalens kulturhus hoppas jag kunna examinera åtminstone någon i skrivandets hantverk.
Att gestalta en bygd med litterära medel stöddes av
Jönköpings kommun, kultur- och fritidsförvaltningen
