När Lydia Sandgren besökte Industrimuseet för att berätta om att gestalta bygd spekulerade hon i att bruket med sina traditioner skulle kunna fungera som en svensk variant av Buddenbrooks.
I ungdomlig hybris bestämde sig Lydia Sandgren för att skriva en roman om Göteborg på samma sätt som Hjalmar Söderberg och Per Anders Fågelström hade skrivit om Stockholm. Efter otaliga skrivarhandledningar och försök att förstå vad gestaltning var, inte bara som teoretiskt koncept utan som hantverksmässig princip, kom Lydia Sandgren på det fjärde skrivaråret fram till att hon behövde göra djupgående research.
”Egentligen inte sådan som har med sakförhållanden att göra, det är ganska lätt att googla fram. Vad Per Anders Fågelströms roliga ord sumprunkare betyder, till exempel. Men det ogoogelbara, hur människor levde och tänkte. Så många värderingar är självklara för oss och så var det för de som levde på 70-taket också.”
Associationerna under framträdandet rör sig snabbt mellan klassiska författarskap, vetenskap och den intellektuella utgångspunkten i skrivandet. Lydia Sandgren menar att hon skriver för att lära sig saker, för att hon har sett något som hon anar och som behöver undersökas.
”Det vore urtråkigt att skriva om något som jag redan kan och förstår”.
Men hon återkommer till hur viktigt det är att inte bara fantisera om platser utan också leva sig in i dem. Till exempel hade Lydia Sandgren en period då hon var fascinerade av Virginia Woolf och reste till Bloomsbury. Men när hon kom dit liknade det mest en sovstad, allt var stilla och inget av den känsla som fanns hos Woolf gick att erövra för henne. På liknande sätt är det med människor som besökt Paris eller London. Idé och verklighet skiljer sig åt.
”Just därför var det oerhört viktigt för mig att leva mig in i och förstå hur människor tänkte på 70-talet, då Samlade verk börjar och då homosexuella, till exempel, sågs som sjuka, mentalt rubbade. Jag har funderat mycket på hur jag skulle ha varit om jag vuxit upp i Mark [där Lydia Sandgren faktiskt växte upp red. anm.] i början på 1800-talet.”
Lydia Sandgren menar att hon slutligen kom fram till två viktiga estetiska principer i sitt skrivande. Den första är att all text, alla detaljer måste fylla en funktion. Hon ville inte skriva något bara för att det var ”snyggt”. Något hon sökte efter i researchen var till exempel var svartklubbarna i Göteborg låg och vad man söp sig full på. På landet hembränt och i staden mellanöl, kom hon fram till. Sådant har betydelse för autenticiteten.
Den andra estetiska principen innebär att alla uttryck som använts gång på gång ska rensas bort. Inga klichéer, inga slappa metaforer, inga stapeluttryck. Även om det hon formulerade själv var sämre än en slående klyscha blev de egna formuleringarna i helheten mer fångande eftersom det som uttrycktes var sant, inte bara en språklig formel att gömma sig bakom.
Under workshopen fick de närvarande träna på de två principerna, vilket gjordes med gott mod. Lydia Sandgren gav skrivarna en mening och tanken var att de skulle gestalta meningen utifrån tanken på bruket i Norrahammar som spelgrund för en svensk Buddenbrooks. Under uppläsningsrundorna demonstrerade författaren vad hon menat med nödvändiga strykningar i texten.
Lördagen den 20 april mellan 13:00 och 14:30 kommer du för första gången att ha chansen att besöka Tabergsådalens kulturhus nya lokaler då vi driver en workshop i Lydia Sandgrens anda.
Välkomna!
